tisdag 22 mars 2011

Dyngkåt och hur helig som helst...

Så har jag också sett Mia Skäringers monologföreställning. Jag hade hört enbart lovord innan och hade därför skyhöga förväntningar när jag satte mig på Konserthuset igår. Och det verkade övriga lokalen också ha. Jag måste säga att jag i första akten stundtals blev väldigt sorgsen av det hon berättade och skrattade inte alls särskilt mycket. Tyvärr verkade hon själv inte riktigt våga vara helt allvarlig, så många i publiken skrattade åt hur hon gestaltade de allra mest tragiska händelser. I pausen hade jag därför ingen riktigt bra känsla, även om jag var berörd av föreställningen.

Detta ändrades dock i andra akten, då hon mer tydligt skilde på humor och allvar på ett sätt som publiken fattade. Man kunde ta på tystnaden i salongen då hon berättade om hur hennes far omkom och skrattet visste inga gränser när hon spelade upp en porrfilmsscen helt själv. Då fullkomligt tjöt jag av skratt. I symbios med publiken blev föreställningen till en underbar och berörande upplevelse i sin helhet. Dessutom blev jag imponerad av Mias sång och fantastiska låttexter. Det gjordes en inspelning under kvällen, så en ny upplaga av hennes skiva kommer ut inom kort.

Jag tar med mig att jag inte behöver jämföra mig med någon annan, utan våga vara som jag är. Det är lätt att glömma bort ibland... Och till Mia som kanske fortfarande har lite av känslan att du måste vara rolig hela tiden för att få synas: Du är vacker, inifrån och ut och kanske allra vackrast i allvaret.

/S

1 kommentar:

  1. Håller med varendaste ord. Och längtar till skivan släpps. Jag har inte köpt en skiva på tusen år, men nu. Utan tvekan.
    Kram till dig Sara, du är också vacker inifrån och ut

    SvaraRadera