Blottad

I fredags var jag på Lorensbergsteatern och såg Maria Lundqvist i hennes monologföreställning "Blottad". Det var en härlig blandning av fysisk komik, bra sångnummer med fyndiga texter, stå-upp och djupaste allvar. Hon höll på i nästan tre timmar och bytte till och med om på scen. Jag blev förstås sugen att själv stå där och möjliga revynummer dök upp i mitt huvud. En favorit var när hon gjorde en och samma historia i tre olika tempon (snabbare och snabbare) med förstås många roliga fysiska inslag. En annan favorit var monologen om att gå på dejt med sig själv. Karaktären Sally var förstås med på ett hörn. Jag brukade inte titta på den serien när den gick, men det hon gjorde i fredags var fantastiskt roligt. Hon fick upp sex personer från publiken som skulle gestalta olika saker i en berättelse. Höjdaren var mannen som skulle gestalta en nedläggningshotad busshållplats. Trots dessa komiska favoriter var den delen som gjorde störst intryck på mig den som kom efter Sally. Då blev Maria allvarlig och pratade om hur hennes egna barn ifrågasatte varför hon hade träffat en annan och lämnat familjen. Hon sjöng också en sång om den erfarenheten. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det var sorgligt och vackert och det gjorde ont. Det var också en perfekt kontrast till det skruvade som hade varit innan. Tack för en fin föreställning!

/S